14 okt 2025 16:50

Statens skuld till pensionssystemet skrivs av

Regeringens gaspromemoria är tydlig i frågan om statens kvarstående skuld till inkomstpensionssystemet. Skulden uppstod när staten tog över ansvaret för förtidspensionerna och bland annat även skulle stå för pensionsavgifter för föräldralediga.

Men här är man tydlig i promemorian. Staten ska inte få de återstående 75 miljarder kronorna, trots att det från början fanns en formell skuld mellan pensionssystemet och statens budget.

Så här argumenterar man i promemorian:

• Överföringarna var redan mycket stora. Åren 1999–2001 fördes 258 miljarder från AP-fonderna till staten, vilket då motsvarade ungefär en tredjedel av hela fondkapitalet. (Det var de pengarna som pensionärslobbyn kallade Göran Perssons stöld från pensionärerna). Fondstyrkan sjönk kraftigt till följd av tilltaget och gick ifrån från 5,9 till 3,9 års pensionsutbetalningar.

• Beräkningen av den ursprungliga skulden var osäker. Den berömda siffran på 300–350 miljarder (och därmed restskulden på 75 miljarder) byggde på antaganden och bedömningar från 1998 om statsbudgetens försvagning och systemets bärkraft. Dagens promemoria framhåller att beloppet aldrig gick att fastställa exakt och att det snarare var en schablon än en faktisk skuld.

• Pensionssystemet ska vara självständigt och självreglerande. Att lämna frågan om en kvarstående skuld öppen anses ha skapat en oklarhet i pensionssystemets balansräkning.

För att systemet ska kunna fatta beslut om överskottsutdelningar måste skulden formellt avskrivas så att fördelningssystemet blir autonomt enligt de ursprungliga principerna.

(Här invänder vän av ordning att det finns anledning att nämna att införandet av inkomstpensionstillägget, IPT, är ett tydligt avsteg från principen med självreglering eller autonomi för systemet. Det är ju staten som skjuter till pengar för att finansiera inkomstpensionstillägget. Och kompensationen till de som balanserades 2010 gick ju via skattesystemet där staten stod för notan. Så det blir som Groucho Marx sa; Det här är mina principer, men om ni inte gillar dem så har jag andra”.)

• De tidigare överföringarna bedöms i efterhand ha varit för stora. Överföringarna, tillsammans med finanskrisen 2008, bidrog till att den automatiska balanseringen aktiverades 2010, vilket sänkte pensionerna under flera år. Mot den bakgrunden anses staten redan ha fått mer än tillräcklig kompensation.

• Den politiska slutsatsen är därför slutlig. Pensionsgruppen enades 2025 om att skulden ska anses slutreglerad och avskriven, utan ytterligare överföringar till staten. Det innebär att den formella balansposten på 75 miljarder helt enkelt stryks – för att stänga en bokföringsmässig parentes och möjliggöra utdelning av framtida överskott.

Kort sagt: staten får inte de 75 miljarder som "felar" eftersom de ursprungliga överföringarna redan sågs som tillräckliga, beräkningarna var osäkra och en fortsatt skuld hindrar systemets självständighet.

Avskrivningen är alltså lika mycket ett systemtekniskt som ett politiskt beslut – för att rensa balansräkningen och återställa principen om att pensionssystemet ska stå helt på egna, om än lite vingliga ben, emellanåt.