14 okt 2025 17:10

Gas i pensionssystemet – rättvis kompensation eller framtida risk?

Regeringskansliet har nu lyckats färglägga den skiss som Pensionsgruppen ställde sig bakom när det gäller gasen eller överskottsutdelningen i inkomstpensionen.

För första gången föreslås att systemet ska kunna ge utdelning, om och när det visar överskott. Tanken är att pensionerna och pensionsrätterna då ska höjas utöver den vanliga inkomstutvecklingen. Men promemorian, som ligger till grund för lagförslaget, rymmer också varningar: både om risken för framtida underskott och om svåra frågor kring generationsrättvisa.

Förslaget innebär att utdelning får ske när pensionssystemets balanstal, kvoten mellan tillgångar och skulder, överstiger 1,15. Då räknas en så kallad utdelningsfaktor fram, som höjer pensioner och pensionsrätter med en tredjedel av överskottet.

Syftet är att undvika för stora svängningar: precis som "bromsen" vid underskott bara tas ut en tredjedel per år, ska även "gasen" verka stegvis.

Promemorian understryker att hela överskottet inte ska delas ut på en gång. Det ska ske gradvis och bara under år då systemet är stabilt.

Men var går gränsen för när det är tryggt att dela ut? Pensionsgruppen har landat i 1,15 som säkerhetsnivå – motsvarande att 15 procent av systemets tillgångar hålls kvar i konsolidering. Det ska förhindra att man snabbt gungar mellan gas och broms.

Det var något som LO så sent som igår tyckte var för stor säkerhetsmarginal i en debattartikel. Alectas Fredrik Palm menade i en intervju med Pensionsnyheterna i förra veckan att det var en för liten marginal, och såg glaset som halvtomt medan LO alltså tyckte det var halvfullt.

Simuleringarna i promemorian visar att om utdelning tillåts redan vid 1,10, ökar risken för att bromsen måste aktiveras markant – med upp till 10 procentenheter fler balanseringsår, i pessimistiska scenarier. Vid 1,15 blir riskökningen betydligt mindre och man nämner 2 – 4 procentenheter)

I promemorian drar man, i likhet med Pensionsgruppen, slutsatsen att nivån 1,15 ger en rimlig kompromiss mellan stabilitet och utdelning.

Promemorian ägnar stort utrymme åt frågan om generationsrättvisa – vem som egentligen bör gynnas när systemet visar överskott.

Tjänstemännen i socialdepartementet konstaterar att utdelningar alltid innebär att vissa generationer får mer än andra. Om pensionerna höjs i dag, betyder det att framtida generationer får något mindre, eftersom överskottet delvis består av framtida avgifter från dagens arbetande befolkning.

Samtidigt finns ett tekniskt (inte verkligt) argument för utdelning: dagens pensionärer fick sina inkomster sänkta när bromsen slog till 2010. Att nu ge tillbaka något kan ses som en kompensation till de generationer som redan burit kostnaden.

Men som Pensionsnyheterna berättat tidigare så sved det inte så hårt för de drabbade, vilket man är tydlig med i promemorian och skriver:

"Det kan konstateras att samtidigt som balanseringen aktiverades 2010 så sänktes skatten för pensionärer."
Från politiskt håll vågade man inte utmana pensionärsväljarna. De drabbades inte hårt av piskan men ska nu få morötter via gasen.

Promemorian avvisar dock idén om selektiva utdelningar till just de pensionärer som bromsades. Ett sånt system skulle bli "oöverskådligt" och administrativt tungt.
Utdelningen ska i stället ske enhetligt, oavsett ålder, enligt promemorian.

En invändning mot gasen är att överskotten i stor utsträckning ligger i framtida inbetalningar från den arbetande befolkningen. Om antalet arbetande minskar till exempel genom lägre födelsetal, hög arbetslöshet eller minskad invandring – kan överskotten snabbt försvinna.

Promemorian pekar på att buffertfonderna bara står för 16 procent av systemets tillgångar, medan 84 procent utgörs av framtida avgiftsflöden. Ett utdelningsbeslut i dag skulle alltså bygga på förväntningar om framtida arbetskraft och tillväxt. Försvagas dessa antaganden, ökar risken för att balanseringen åter måste slå till.

Detta är inte bara en teoretisk risk. Promemorian nämner att vid svagare utveckling av balanstalet – vilket kan ske om ekonomin stagnerar eller befolkningen minskar – stiger sannolikheten för framtida balanseringar kraftigt.