Cirka 30 yrkanden om pensioner och inte ett enda gick hela vägen. Socialförsäkringsutskottet (SfU) föreslår avslag på samtliga motioner i betänkandet SfU 13, som publicerades idag.
Det är formellt rutin, men samtidigt talande: riksdagen är ofta en trög maskin för enskilda idéer.
Motionerna spände brett över hela pensionspolitiken.
Socialdemokrater drev krav om mer jämställda pensioner och en "arbetarpension".
Centerpartiet ville se en informations- och jämställdhetskampanj om livsinkomstens betydelse.
Miljöpartiet gick på tyngre verktyg: höjd pensionsavgift, höjd garantipension och möjlighet för sambor att överlåta pensionsrätter.
M-linjen handlade bland annat om att det ska löna sig mer att ha arbetat och om att utvärdera pensionsreformen.
KD lyfte frågan om att höja och indexera kapitalgränsen i bostadstillägget.
SD pekade på automatiserad delning av pensionsintjäning vid vab och föräldraledighet.
S drev dessutom förenklad och mer analog ansökan om bostadstillägg.
Ändå: nej, nej, nej.
Utskottets huvudargument är att frågorna redan hanteras inom ramen för pågående arbete.
Det vill säga: politiken läggs i utredningar, processer och överenskommelser inte i motioner.
Det mest intressanta finns nästan i marginalen.
Fyra särskilda yttranden visar att partierna vill signalera riktning, men undviker strid.
S, C och MP skriver rakt ut att de står bakom sina förslag, men avstår reservation "med hänsyn till Pensionsgruppens arbete".
Men Vänsterpartiet går längre: de lämnade inget pensionsyrkande alls.
Motivet är att Pensionsgruppen numera består av alla riksdagspartier. Budskapet är tydligt: när allt avgörs i pensionsgruppen känns riksdagen ibland mest som en formalitet. Och när riksdagen reduceras till en expedition för redan uppgjorda kompromisser blir motionerna inte politik utan pappersarbete.