23 feb 2026 16:41

Historielektion: Statens frivilliga pensionsförsäkring, en historisk försäkring på väg mot graven

Den statliga frivilliga pensionsförsäkringen har sina rötter i en tid då det allmänna pensionssystemet ännu inte var fullt utbyggt. De äldsta tariffgrupperna – exempelvis 1936 och 1938 års grupper – visar att försäkringsformen etablerades redan under mellankrigstiden.

Produkten sjösattes alltså första gången under 1930-talet, i en period då staten successivt byggde ut det sociala trygghetssystemet.
Genom olika tariffgrupper – 1936, 1938, 1958 och 1977 års grupper samt den så kallade Äldregruppen – erbjöds medborgare en möjlighet att frivilligt komplettera sin pension inom statlig ram.

Förvaltningen sker i dag genom ett särskilt räntekonsortium som administreras av Kammarkollegiet i samråd med Pensionsmyndigheten.

Placeringsreglerna är strikt reglerade i lag. Kapitalet får i huvudsak placeras i räntebärande värdepapper med låg kreditrisk, såsom stats-, bostads- och kommunobligationer samt vissa företagsobligationer. Aktier är inte tillåtna. Det ger stabilitet, men begränsar möjligheterna till hög avkastning.

Vid utgången av 2025 uppgick det samlade marknadsvärdet till cirka 211 miljoner kronor. Årets resultat var 3,5 miljoner kronor, vilket motsvarar en avkastning på ungefär 1,5–1,7 procent i relation till det förvaltade kapitalet. Det är en nivå som speglar portföljens låga riskprofil och skuldmatchande inriktning.

Systemet är stängt för nya inbetalningar och utbetalningarna överstiger löpande ränteintäkter. Kapitalet minskar därför över tid. Antalet kvarvarande försäkrade framgår inte öppet i kapitalförvaltningsredovisningen. Med ett totalt kapital på omkring 211 miljoner kronor och med tanke på att det rör sig om äldre pensionsårgångar är det dock rimligt att uppskatta att det i dag sannolikt handlar om några hundra till möjligen ett par tusen personer, inte fler.

Det är en grov uppskattning baserad på kapitalets storlek och systemets avvecklingskaraktär.

Den frivilliga pensionsförsäkringen är därmed ett historiskt inslag i svensk pensionspolitik. Statens kaka är liten men säker. För kvarvarande försäkrade handlar det i första hand om trygg nominell utbetalning snarare än värdetillväxt.