11 maj 2026 17:06

Två bilder av samma framtid: därför bråkar experterna om Sveriges låga födelsetal

Är debatten om Sveriges låga barnafödande uppskruvad krisretorik – eller ett underskattat hot mot pensioner och välfärd?

I två debattartiklar i DN möts demografen Martin Kolk och SPP:s sparekonom Shoka Åhrman i en diskussion som egentligen handlar mindre om statistik än om hur framtidens samhälle ska förstås.

Martin Kolk, docent i demografi vid Stockholms universitet, går till frontalattack mot det han beskriver som överdrivna domedagsskildringar kring födelsetalen.

"Sluta låtsas att vi har en befolkningskris!", skriver han i rubriken till sin DN Debatt-artikel. Trots rekordlåga födelsetal väntas Sveriges befolkning enligt SCB:s prognoser fortsätta växa under överskådlig tid.

Kolk påminner om att liknande oro återkommit flera gånger tidigare. "Det var minst lika stor uppståndelse kring tomma barnkammare på 1930-, 70- och 90-talet", konstaterar han.

I hans perspektiv tenderar debatten att blanda ihop minskad nativitet med föreställningar om nationell tillbakagång och samhällskollaps.
Den centrala frågan är enligt Kolk inte hur många barn som föds ett visst år, utan hur samhället organiserar arbete, migration och försörjning över tid. Demografi är, menar han, en långsam process som samhällen historiskt har haft stor förmåga att anpassa sig till.

Men i ett svar i DN idag invänder SPP:s sparekonom Shoka Åhrman att Kolk underskattar de ekonomiska konsekvenserna av utvecklingen. Hon accepterar i stort sett samma demografiska fakta, men menar att slutsatsen blir fel om man enbart tittar på total befolkningstillväxt.

Åhrman lyfter fram pensionssystemets beroende av att tillräckligt många arbetar och betalar in avgifter. Färre personer i arbetsför ålder kan enligt henne leda till lägre tillväxt, svagare skattebas och pressade pensioner. I SPP:s scenarier riskerar framtida pensioner att bli betydligt lägre om dagens låga födelsetal består under lång tid.

Där Kolk ser risk för alarmism ser Åhrman risk för underskattning. Hennes perspektiv är mindre inriktat på befolkningsstorlek i sig och mer på hur försörjningssystem och välfärdsmodellen påverkas när åldersstrukturen förändras.

Skillnaden mellan de båda handlar därför ytterst om vilken fråga man anser viktigast. Kolk diskuterar främst huruvida Sverige står inför en faktisk befolkningskris. Åhrman fokuserar på vilka ekonomiska följder även relativt gradvisa demografiska förändringar kan få.

Det gör också att deras argument delvis passerar varandra. Den ene vill kyla ned en uppskruvad samhällsdebatt. Den andra vill påminna om att långsamma förändringar fortfarande kan få stora konsekvenser.

Kanske är det också därför båda kan ha delvis rätt samtidigt. Sverige står sannolikt inte inför någon dramatisk befolkningskollaps. Men det betyder inte att låga födelsetal är ekonomiskt betydelselösa.

Frågan är snarare hur stora anpassningar av till exempel pensionssystemen som kommer att krävas, och hur tidigt de behöver påbörjas.