En medlem i fackförbundet IF Metall får tillbaka sin livränta och slipper ett återkrav på nära 230 000 kronor efter en dom i förvaltningsrätten. Domen kan ses som ännu ett exempel på att domstolar sätter gränser för hur långt myndigheters krav på enskilda försäkrade kan drivas.
Bakgrunden är att mannen skadade sig i arbetet som båtbyggare under 1980-talet och därefter beviljades livränta för den inkomstförlust som uppstod när han tvingades byta arbete. Under årens lopp ökade hans inkomster, något som han inte anmälde till Försäkringskassan.
Myndigheten ansåg därför att han borde ha förstått att ersättningen kunde påverkas. Livräntan drogs in och Försäkringskassan krävde tillbaka nästan 230 000 kronor i utbetald ersättning.
Med stöd från LO-TCO Rättsskydd överklagades beslutet. Argumentet var bland annat att mannen före arbetsskadan haft ackordslön, vilket gjorde det svårt att i efterhand fastställa den verkliga löneutvecklingen. Dessutom fanns inte den tidigare arbetsgivaren kvar.
Förvaltningsrätten går nu på den linjen och riktar kritik mot Försäkringskassans utredning. Domstolen anser att myndigheten inte tagit tillräcklig hänsyn till att arbetet utfördes på ackord och inte heller bemött kompletterande uppgifter från IF Metall om löneutvecklingen.
Enligt domen har Försäkringskassan därmed inte gjort en tillräckligt noggrann och tillförlitlig utredning för att kunna slå fast att mannen fått för hög ersättning.
Beslutet innebär att medlemmen både får tillbaka sin livränta värd drygt 10 000 kronor i månaden och slipper återbetalningskravet.
Målet är samtidigt principiellt intressant eftersom det illustrerar den konflikt som ofta uppstår mellan myndigheternas kontrollkrav och den enskildes möjlighet att överblicka komplicerade ersättningssystem flera decennier efter en arbetsskada.
Förvaltningsrättens dom markerar att osäkerheter i gamla och svårutredda underlag inte utan vidare kan läggas den försäkrade till last.