Valet är över. Kvar ligger en rejäl portion löften om pensioner, skatter och sparande. Nu börjar den mindre aptitretande delen av politiken: notan ska betalas och rätterna fördelas mellan de partier som till slut ska få ihop ett regeringsunderlag.
Pensionerna spelade ingen framträdande roll i valrörelsen. Det hindrade inte partierna från att lämna efter sig en ansenlig beställning.
Moderaterna lanserade ett "jobbat-avdrag", där pension som tjänats in genom arbete ska beskattas lägre. Därtill kom förslag som ska göra det mer lönsamt att fortsätta arbeta högre upp i åldrarna.
Partiet lovade också att höja den skattefria grundnivån för sparande på investeringssparkonto från 300 000 till 500 000 kronor, vilket Liberalerna också haft på önskelistan. Bara den reformen har en prislapp på omkring 3,5 miljarder kronor om året.
Socialdemokraterna gick till val på en arbetarpension för personer som börjat arbeta tidigt och efter ett långt arbetsliv inte bedöms kunna arbeta fram till riktåldern. Inspirationen har bland annat hämtats från den danska Arnepensionen och från Norge.
På skatteområdet har partiet samtidigt velat begränsa jobbskatteavdraget för högre inkomster. Därmed finns redan en möjlig konflikt med ambitionen på andra håll att genom skattesystemet locka äldre att stanna längre i arbetslivet.
Kristdemokraterna hittade ytterligare en användning för pensionssystemet.
Partiets mammabonus innebär att staten sätter in 36 900 kronor på mammans premiepensionskonto för varje barn hon föder. För en tvåbarnsmamma skulle det enligt partiets beräkningar kunna ge omkring 700 kronor mer i pension per månad.
Finansieringen skulle ske genom att pensionsrätten för studier tas bort.
Om förslaget överlever regeringsförhandlingarna återstår också en principiell fråga. Om barnafödande ska premieras genom pensionssystemet, varför ska pensionsrätten självklart tillfalla modern och inte familjen? Konstruktionen är knappast neutral inför hur föräldrar väljer att fördela arbete, föräldraledighet och omsorg om barnen.
Och sedan ligger de gamla pensionsfrågorna kvar på bordet.
Pensionsgruppen gick före valet vidare med en översyn av hela grundskyddet. Garantipension, bostadstillägg, äldreförsörjningsstöd och inkomstpensionstillägg ska ses över, men något färdigt förslag finns inte. Utredningen ska redovisas först 2028.
Därtill kommer frågan om Pensionsgruppen själv.
Gruppen är ingen grundlagsfäst institution och inte heller något riksdagsorgan. Den finns därför att regering och partier under lång tid funnit det praktiskt att försöka hålla pensionssystemets långsiktiga spelregler utanför den dagliga partipolitiska striden.
Det är regeringen som bestämmer hur arbetet organiseras och vilken minister som leder det. Vilken roll Pensionsgruppen får under nästa mandatperiod blir därför ytterligare en fråga när regeringsmakten ska organiseras.
Samtidigt kommer vallöftena från en valrörelse där pensionärernas ekonomiska situation knappast framstod som väljarnas mest brännande fråga.
Som Pensionsnyheterna redovisar i en separat artikel visar dessutom både Pensionsmyndighetens och Alectas aktuella undersökningar att pensionärernas ekonomi som grupp har utvecklats starkt. Andra grupper har i flera avseenden betydligt större ekonomisk utsatthet.
Det gör prioriteringen av reformutrymmet till en besvärligare fråga efter valet än före.
Människor ska uppmuntras att arbeta längre, samtidigt som andra ska få möjlighet att lämna arbetslivet tidigare. Intjänad pension ska beskattas lägre. Barnafödande ska ge extra pensionsrätt. Sparande ska gynnas skattemässigt. Grundskyddet ska byggas om.
Varje rätt gick utmärkt att servera separat under valrörelsen.
Nu ska allt få plats i samma stekpanna.
När oset från valfläsket vädrats ut återstår därför den fråga väljarna sällan fick något riktigt bra svar på före valet:
Vad blir faktiskt kvar och vem får betala?